Full Moon Race - ensam, naken och utelämnad i Skåneland

Jag är nog i Skåne för sällan numera.

Jag lät X2000 expediera mig till Malmö C. Väl beblandad med lokalbefolkningen tyckte jag att alla kvinnor lät som Tina Nordström och alla män som Jimmy Åkesson. Sådana kontraster skakar om och med halva släkten från Skåne insåg jag att jag nog borde åka söderut lite oftare.

Nåja, nu var jag inte här för att prata utan för att springa. Jag kom ned redan en dag i förväg för att acklimatisera mig och för att få maximalt med sömn inför löpet som skulle gå på natten mellan lördagen och söndagen och sträcka sig över 80 km exotisk och spektakulär Österlennatur.

Basläger upprättades hos min bror i Arlöv. Energiuppladdningen började redan på fredagskvällen. Det märks att Skåne är ett eget land i landet för var annars steker man sushin?

Udda och inte direkt någon smaksensation men jag sov gott på den till långt in på lördagsförmiddagen. Tog då en stärkande promenad till Lomma som utvecklats till Malmös Vega så här kände man sig som hemma. Smarriga wienerbröd hade de dessutom på Blå Caféet.

Tog ytterliggare en tupplur på eftermiddagen och drog sedan iväg för att lokalisera Pågatåget mot Ystad. Malmö C är inte lika rörig som Centralen i Stockholm så jag hittade snabbt rätt perrong och hann därför bunkra ännu mer energi på Burger King innan stinsen vinkade av oss.

Tåget var fullt med löpare i trikåer. Nu hade man ju kunnat fatta oro men jag råkade veta att Malmö Halvmarathon gått av stapeln under eftermiddagen och det här var alltså tappra hemvändare. De såg dessutom på tok för seriösa och för vätränade ut för att vara ultralöpare.

I Ystad mötte jag Stefan Samuelsson som också skulle springa. Vi plockades upp av Mathias Widstrand som schangdobelt nog erbjudit oss skjuts till starten. Skåne var grått och regnigt så det såg inte ut som om loppet skulle leva upp till sitt namn i år heller. Men väl på väg till Haväng strax norr om Kivik så sprack molntäcket upp och vi kunde se solen gå ned och månen upp över Österlen.

Egentligen hade jag anmält mig för att springa Midnattsloppet i Stockholm den här kvällen. Men när samma datum annonserades för Full Moon Race tvekade jag endast en millisekund innan jag sålde mitt startbevis i det förstnämnda för ett ölrus. Det beslutet kändes extremt välmotiverat när jag tänkte på att jag slapp trängas med 20 000 andra löpare på Ringvägen vid den här tiden på kvällen.

Här skulle jag istället få midnattslöp i ordets rätta bemärkelse och dessutom ha en bra chans att slå mig in på topp-10-listan.

Att jag kunde hoppas på det beror på att endast 9 deltagare samlades till start.

Bland dessa nio hade dessutom arrangörerna Hansson räknat in sig själva. Därmed skulle den enda servicestationen utmed banan vara obemannad. Med lite logistiktrick så skulle det fixas så att våra dropbags transporterades till denna kontroll vid Sandhammarens fyr och sedan på något magiskt sätt till målgången i Ystad. Jag vågade inte tänka något djupare på hur det skulle gå till.

Klockan slog då äntligen startdags. Vi gick traditionsenligt ned till stranden för fotografering, önskade varandra lycka till och så gick startskottet.

Nä förresten, det gjorde det inte alls det. Istället så efter ett "Ska vi?..., OK, nu drar vi", startade vi våra klockor och sprang iväg.

Jag hade bestämt mig för att köra ett lugnt och jämnt tempo och ta det försiktigt vid alla hinder. Med endast 2 veckor till Skövde 48-timmars så gällde det att spara sig. Jag hade banan kvar sedan förra året och hade nogsamt sett till att den nu låg i Forerunnerklockan och fungerade. Jag lät därför alla övriga åtta deltagare galoppera iväg medan jag själv struttade på i mitt hemtama 6:50-tempo redan från första metern.

Så här i början var det fantastiskt fint att springa med månen över havet. Temperaturen var +15 C och luften kändes frisk och syrerik. En ren njutning som jag hoppades skulle hålla i sig så länge som möjligt. Eftersom jag ganska så direkt blev akterseglad och ensam så behövde jag inte tänka på något annat än att förflytta mig framåt och då och då snegla på navigeringen i klockan. Bansträckningen för Full Moon Race är på pappret väldigt enkel eftersom den följer Skåneleden hela vägen till målet i Ystad men verkligheten vet berätta något annat. Ledmarkeringen har på många ställen stor förbättringspotential och den är inte riktigt gjord för nattlöpare.

För mig är det så att de första 6-7 kilometrarna i alla lopp är sig lika. Det känns att man springer och det är ansträngande. Men vid någon punkt därefter så börjar löpningen bli riktigt bekväm. Benen går av sig själv. Är jag då inte uppmärksam så kan jag börja springa på bra mycket snabbare än vad som är hälsosamt på ett långlopp. Jag bemödade mig därför om att hålla nere tempot.

Banan erbjuder hjälp i det avseendet. Redan efter en mil kommer man in i Stenshuvuds Nationalpark. Berget är snudd på 100 meter över havet men leden snävar av lite så man behöver inte göra en full summit. Det hade jag dock glömt sedan förra året så jag besteg verkligen Stenshuvud den här gången och fick vända helt om uppe på hällen.

Med Stenshuvud avklarat så är det betydligt flackare i flera mil. Här hittade jag in i en riktigt skön lunk. Pannlampan behövdes i vegetationen men dess sken tror jag hjälpte mig att komma in i rent meditativ löpning. Det här har utvecklats till den känsla jag åtrår mest i ultralöpningen. När man vet att man klarar distansen, att man kan hantera sitt vätske- och näringsintag, att man hittar vägen, ja då återstår det ju bara att mala på, låta kilometrarna ticka på och gå in i sitt inre.

Det här innehåller mycket mer än runner's high som visserligen är en komponent men ett lyckorus som kommer och går okontrollerat och av varierande längd. Jag talar istället om ett läge där njutningskänslorna varvas med väldigt negativa tankar som måste hanteras och övervinnas, timme ut och timme in.

Första gångerna kan man skrämmas av att de egna svagheterna kommer upp så naket. De kan inte förträngas så som man annars gör i alla andra situationer i livet. I ultralöpning funkar det inte att sopa något under mattan. För att kunna fullfölja måste man vara fullständigt öppen och ärlig mot sig själv. Det blir en inre debatt där tankar på utmattning, uppgivenhet och allmänt misslyckande möts med positivt tänkande på tidigare framgångar, på att svackor är tillfälliga, på att varje steg leder framåt, på känslan efter målgång men också på en hel hoper andra saker man uppskattar i livet. Jag har ju vid andra tillfällen rekommenderat att man gärna kan tänka på sex för det fungerar för de flesta. Men det går också bra med tankar på familjen, på trevliga resor man gjort och tänker göra, på favoritmusik, på god mat, på ädla viner.

Den fysiska ansträngningen river ner gränserna och de mentala spärrarna vi bär inom oss. Någonstans mitt inne i ett ultrapass hamnar jag i en tankevärld som ligger nära mina drömmar, men här i vaket tillstånd. Det blir ett eget universum att utforska. Efter varje genomförd tävling känner jag mig stärkt mentalt och det driver mig till att genomföra nästa långa ultraäventyr.

Det var djupt, så snabbt tillbaka till verkligheten på Österlen.

Här sprang jag alltså på och lät klockan passera midnatt. Banan varvar löpning i strandnära terräng med en hel del partier på grusväg och asfalt. Man springer genom de små fiskelägena utmed kusten. Just där är det gatljus men strax bär leden ut i mörkret igen.

Fullmånen täcktes ibland av lätta moln men gav ändå tillräckligt ljus så att jag kunde släcka ned pannlampan. Jag sprang genom äppelodlingar och där luktade det verkligen äpple. Jag sprang genom kohagar och där luktade något annat. Skåne måsta ha fått mycket regn den här sommaren för marken kändes riktigt fuktmättad. Grusvägarna och stigarna hade massor av vattenpölar som jag försökte navigera runt med blandat resultat. Jag insåg rätt snart att det var bättre att inte bry sig.

Redan efter felspringningen upp på Stenshuvud förstod jag att chanserna att slå förra årets tid 11 tim 44 min var små. Jag tänkte att om jag bara gör mitt race och springer i någorlunda jämnt tempo så sladdar jag inte efter alltför mycket. Min taktik att hellre springa på säkerhet och komma i mål snarare än att chansa på fart har ofta lett till att jag kunnat passera löpare som sprängt sig eller tvingats bryta av andra orsaker. Strax före Simrishamn kom jag ifatt Torbjörn Perttu som drabbats av knäproblem. Han stretade dock på gående.

Jag fortsatte förbi och vidare över Brantevik, Skillinge och Örnahusen där den långa sandstranden mot Sandhammarens fyr börjar. Här visade min klocka på att jag passerat maradistansen med någon kilometer. Förra året hade jag för mig att den visat knappt 40 här, skumt.

Jag hade ett tydligt minne av att den 8 km långa sträckan på sanden skulle kännas oändligt lång och undrade om underlaget skulle vara mer svårlöpt i år. Det var det inte. Tricket är att springa nära vattnet för där är sanden hårt packad.

Fullmånen lyste upp stranden bra så jag släckte ned pannlampan. Jag var i det här läget helt ensam. Egentligen har jag alltid varit skeptisk mot det där svenska semesteridealet om att ha en öde strand för sig själv men såhär mitt i natten gav det en mäktig känsla. Här sprang jag alltså mot en blinkande fyr som inte ville komma närmare. Vågorna brusade in mot mig en i taget och sjöfåglarna såg till att det inte var tyst däremellan. Det var magisk löpning, ett av de mer minnesvärda ögonblicken jag upplevt på två ben.

Det hade kunnat vara 100%-igt men med några kilometers mellanrum rann det ut åar med vatten uppifrån land. En bekräftelse igen på att den här landsänden fått mycket nederbörd på sistone. De här fårorna var det inget problem att passera torrskodd över förra året men nu fick man välja mellan att vada eller att dra sig upp mot land och gå över de broar som finns där. Jag valde det senare.

Detta kostade än mer tid men jag hade inte bråttom. När jag väl till slut anlände vägen upp mot fyren och lämnade stranden var det med ett styng av vemod. Det var dock helt nödvändigt för jag var nu i skriande behov av näringsintag.

Denna obemannade servicestation bestod av en Volvokombi med en lanterna i - en fyrbil alltså. Bilnycklarna låg gömda på hemligt ställe som bara vi löpare kände till. I passagerarsätet låg en lista där man noterade sin ankomsttid och så småningom tiden för att springa vidare.

Jag plockade ut min bag, satte mig i den öppnade bakluckan med dinglande ben och kollade över vad där fanns för smått och gott att mumsa på. Kaffe var precis vad jag behövde till mina flapjacks. Där fanns också chips. Jag packade om min rygga med nya förnödenheter och tankade upp vätskeblåsan med vatten. Jag kunde inte motstå en påtår kaffe. Det började ljusna så jag tänkte att jag lika gärna kunde sitta fem minuter extra och få ned pulsen till vilonivå innan jag tuffade vidare.

Så det blev ett 20 minuter långt stopp. Klockan var några minuter före 05:00 och pannlampan behövdes inte längre. Jag kände mig rejält trögstartad. Ute på vägen bort från fyren blev jag ordentligt bländad av ett tidningsbud som hade fullt av starka strålkastare på sin bil. Det satte sprätt på mig. Jag sprang därför snabbt över fälten genom morgondimman och kom strax ned på klapperstensstranden mot Kåseberga.

Förra året tror jag att jag gick hela den här sträckan som är ca 2 km lång men nu valde jag att springa så gått det gick även om jag sjönk ned för varje steg. Jag visste att nästa etapp ändå skulle bli en långsam vandring så jag kunde lika väl ta ut mig här.

För strax började berg- och dalbanepromenaden över Hammars backar på Kåsebergaåsen där Ale stenar passeras. Här är det inte bara det kuperade landskapet som ska forceras utan också ett antal elstängsel. De klättrar man över på stegar som är placerade längst upp på krönet av varje kulle så att man inte ska kunna fuska.

Jag försökte springa lite i nedförsbackarna men många kor gick och betade häruppe och de hade försåtsminerat terrängen runt sig. På en kulle balanserar leden mellan stängslet och ett 30 meter stup ner mot havet. Här var det alltså inte läge för några snedsteg. De fyra kilometrarna över kullarna tog nog nästan en timme att avverka.

Därför var det oerhört skönt att komma ut på landsvägen och asfalten. Inte sedan stranden vid Sandhammaren hade jag kunnat sträcka på löpsteget men här gick det. Jag hittade snabbt in i mitt ursprungstempo. Det kändes vid det här laget riktigt fort. Jag såg nu en löpare några kilometer framför mig. Jag var inte helt säker på att det var någon från tävlingen men eftersom det var den här tiden på morgonen, på den här platsen, och eftersom jag knappade in så gissade jag att det var Stefan. Jag fick däremot ingen lust att springa ifatt och passera. Det var fortfarande mer än en mil kvar till målet och jag visste att det skulle komma en lång seg sträcka i lös sand förbi Nybrostrand. Där skulle alla mina sista krafter behövas.

Nu var det ju tidig söndagsmorgon. Jag hejade på flera hundrastare och såg badare komma till och från havet iklädda endast morgonrock. Vägen in mot Ystad är lättlöpt men för alla tävlingar oavsett längd så gäller att de sista kilometrarna alltid känns väldigt sega och långsamma, här inget undantag. Jag tyckte ändå att jag lyckades hålla någorlunda bra stil ända fram till målet på St Olofs Torg.

Väl framme där prickades jag snabbt av som sista fullföljande löpare och tiden klockades till 12:22. Torbjörn Perttu stod där redan omklädd. han hade brutit i Sandhammaren. Bröderna Hansson hade båda gjort storartade tider runt 10 timmar. Övriga fick också fina resultat. Jag sprang in lite tid på slutet så statistiken för årets upplaga blev godkänd.

Jag fick skjuts till Ystad båtklubb där vi kunde utnyttja duschar och här kunde den här rapporten slutat men jag var tydligen inte riktigt klar med äventyrligeheterna visade det sig.

Med 12 timmar löpning i benen och framför allt hjärnan så var inte sinnena vid bästa vigör. Jag fick ett passerkort och instruktioner att duschen låg några dörrar bort. Jag passerade med möda en herrtoalett, sedan en damtoalett och kom fram till dörren med dusch och bastu. Här slank jag in. Drog av mig alla svettdrypande och stinkande kläder och la dem i duschen, ställde mig i densamma, stålsatte mig för den smärta som skulle komma och skuvade på vattnet. Nog sved det ordentligt vid intvålning på nämnbara och onämnbara ställen. Duschen var rena högtryckssprutan men varm och go. Jag hade svårt att sluta tvagningen.

Plötsligt öppnas dörren av en tjej i min ålder (en tant alltså) hon säger något ursäktande och stänger igen.

Men kommer strax igen med en kompis och säger något på danska som jag uppfattar som "ingen orsak, det är okej". Så står jag där plötsligt i den mittersta av tre duschar omgiven av två damer som liksom jag bara skyler sig med ett tunt lager schampolödder. Jag tänker att de här båtmänniskorna är i alla fall väldigt pragmatiska av sig, tidseffektivt och bra det här med unisexduschar.

Men då kommer det in en svensk lite yngre kvinna. Hon hejar igenkännande på danskorna , blinkar till dem och påtalar för mig att det här är damduschen.

Hoppsan. Jag ursäktar mig och berättar hur jag spenderat min lördagskväll och natt, att jag knappt kan gå och tog därför första bästa dörr som dessutom hade en skylt på en duschande man och en skylt på en bastubadande man på sig (vilket är helt sant). Hon uttrycker förståelse men samtliga tre damer ger mig den där blicken vi ultradistansare känner alltför väl och som uttrycker, "stackars lilla psykopat, det finns nog inte hopp för dig". Svenskan verkar dock också komma till slutsatsen att jag är i ofarligt skick så även hon rafsar av sig sina kläder och ställer sig i den dusch jag just lämnat vakant.

Här flyger några tankar snabbt igenom mitt huvud. Tre damer som kanske är i maskopi med varandra. Inom räckhåll en förhållandevis välbevarad, men av nattlöpning försvagad, man. Kanske ska de strax vira in mig i sina handdukar, dra ned mig i ruffen på sin båt och ha mig som sexslav resten av semestern? Hu, jag klär snabbt på mig, samlar mina prylar och stapplar så fort det går (ca 3 km/h) iväg mot den civilisation och trygghet som Pågatåget tillbaka till Malmö C ger.

Jag bordar snabbt och försäkrar mig om att jag inte är förföljd. När tåget lämnar Ystad drar jag en djup suck av lättnad. 

Öland Marathon - Upp som en tok, ner som en kroppkaka

I år missar jag Månkarbo Marathon eftersom det lagts på samma datum som Ultrafestivalen i Skövde. 

Synd på en så flack och trevlig mara tänkte jag, men kom då på att Öland Marathon borde vara ett utmärkt alternativ, minst lika flackt och trevligt. 

Dessutom har jag ju mor och bror i Småland så det lämpade sig väl att kombinera en utflykt dit med en avstickare till Löttorp för att riva av maran.

Sagt och gjort, anmäld och klar så packades löparbagen och familjen in i Volvon och vi satte av mot Sävsjö. Rent teoretiskt hade man kunnat sträckköra från Stockholm till Öland på lördagen eftersom starten inte gick förrän 17:00 men nu ville vi ju hinna vara sociala och kunna ta det lugnt på tävlingsdagen.

Att det regnar på småländska höglandet under sommaren förvånar verkligen ingen av oss som kommer därifrån. Den här lördagen så gjorde det så, ymnigt. Men den samlade meteorologiska vetenskapen hade utlovat uppehåll från eftermiddagen så jag var inte orolig för att behöva springa i regn (vilket iofs brukar vara riktigt skönt).

Från Smålands inland ner mot Kalmar går färden genom glasriket. Vi hade gott om tid så vi stoppade på ett antal glasbruk. Det blev dyrt.



Hällregnet höll i sig ända till vi kört över bron och upp mot Borgholm. Då klarnade det mirakulöst upp och blev riktigt varmt och fuktigt. Här var det läge för en matuppladdning. Springer man en såpass sen mara så är det som regel bäst att följa ordinarie frukost- och lunchrutiner. Jag satsade därför på en rejäl hamburgertallrik som grundning ca 3 timmar före start.



Vi anlände Löttorp och där stötte jag strax ihop med en nervös Anders Liljencrantz som skulle begå marapremiär. Jag har lärt mig genom åren att löpare som är lite nerviga före start ofta presterar bra. Det är till och med slående att de bästa ultradistansarna jag känner ofta vankar som oroliga andar före en tävling och sedan bara drar iväg och placerar sig på pallen. Själv är jag aldrig någonsin nervös och är följdriktigt också en medioker löpare. Intressant fenomen som jag inte kan förklara. Kanske kan någon av våra löparpyskologer det?



Förutom Anders så dök andra bekanta ansikten upp. Att Markus Andersson var där och funktionerade var föga förvånande men att också flera ultrakändisar kom till start kändes nästan overkligt. Här var plötsligt Barbro Nilsson från Solvikingarna i Göteborg och som sprungit Comrades, Sydafrika tidigare i år. TEC 100 miles-segrarinnan Emelie Andersen tjoade och hejade, Hans-Inge Lindeskov från LK Nyköping (och Trosa) som jag stött på flera gånger i Skövde var här samt inte minst Hugo Liss, en av svensk ultralöpnings grand old men som sprang Spartathlon redan 1986 och som varit med i ultralandslaget i flera år och numera sopar banan med övriga i M65 på längre distanser.



Det var totalt 89 löpare till starten vilket var bättre uppslutning än på många år. Ölands Marathon går på en varvbana som loopar lite mer än 2 km inne i Löttorp sedan går ut i en längre 11 km-slinga till Kalmarsund i väster och åter till Löttorp och den lilla loopen. Totalt 4 varv på lilla rundan och 3 varv på den längre slingan ger maradistansen. 

Jag tyckte att många löpare gick ut väl hårt. Jag själv kände mig för lite försiktigare men höll ändå ett 5:25-tempo. Värmen och fukten sög krafter och solen stekte på bra på rakorna ut mot kusten även såhär pass sent på eftermiddagen. Men löpningen kändes bra och jag började plocka placeringar i slutet på första varvet. 



Så jag beslöt mig för att göra ett försök på 3:50. Tidigare i år har jag sprungit ett varmt Kungholmen Runt (halvmara) på 1:49 och ett svalt Stockholms Marathon på 3:59 så här fanns väl en teoretisk chans. Däremot var det lite osäkert hur mycket av Swedish Alpine Ultra som satt kvar i benen efter 3 veckor.



Lilla loopen och första halvan av andra varvet funkade också fint men väl ute vid kusten brakade bara benen ihop, nästan exakt vid halvmaramarkeringen. Lårmusklerna stumnade helt plötsligt, ungefär som när man stått och rört i en bearnaisesås i en timme och den ser lovande ut för att i nästa sekund skära sig och bli till en hård klump.

Det finns för- och nackdelar med att ha genomfört många tävlingar. En fördel här var att jag kände igen känslan väl och visste att det knappast skulle ge några långvariga skador att fullfölja tävlingen. Nackdelen att jag också visste att jag kunde kyssa adjö till förhoppningarna om att sätta nytt personbästa. Resten av tävlingen skulle bli en två timmar lång plåga.

Jag tillhör dem som lyfts av att publik hejar på. Hade det här varit Stockholm Marathon så hade jag kunnat surfa på stämningen utmed banan hela vägen in i mål och därmed inte tappat alltför mycket tid. Här på Öland kunde jag göra detsamma men bara inne i själva Löttorp där publiken verkligen var engagerade. Ute på vischan fanns det bara andra trötta löpare eller sådana jag sprungit om som nu kom och flåsade i nacken. Det var ingen bra pepping och min fart gick ned till rena snigelmarchen.

De enda kvarvarande glädjepunkterna var vätskekontrollerna utmed banan. Funktionärerna var väldigt trevliga och påhejande. Ja, hela arrangemanget av den här maran var faktisk så bra som man kan önska sig. Jag tog mig därför gott om tid att vätska upp mig innan jag fortsatte att beta av återstående kilometrar som kändes evighetslånga.

Det blev i alla fall svalare och mörkare och på sista varvet plockade kontrollerna fram sportdryckernas sportdryck, coca cola, som verkligen var vad jag behövde. Så visst, det gick att fullfölja även Öland Marathon till slut och med något som kan liknas vid löpning, till och med en liten spurt.



4:21 stannade klockan på. Det var nästan en hel timme efter Anders L som gjorde en väldigt bra och kontrollerad maradebut. Men trots genomklappningen så är jag ändå glad över att ha gjort den här tävlingen. Det var som sagt ett väldigt trevligt och bra arrangemang. Banan gav mersmak. Jag kommer gärna igen. Jag har ju ett antal olika mål med mitt tävlande i år och det första och främsta är att komma till start till de tävlingar jag anmält mig till och att fullfölja dem även om jag så ska behöva krypa på alla fyra. Så drastiska metoder behövde jag inte ta till här.

Och kvar finns förstås minnena från den här maran, dyrköpta minnen.

Swedish Alpine Ultra 2011 - Nikkaluokta-Abisko 110 km

Den här tävlingen organiserades högst improviserat av Roland Engström som ett alternativ till Fjällräven Classic som kommersialiserats och numera avkräver deltagarna en lång lista utrustning att släpa med sig.
I Fjällräven Classic är tält och kök obligatoriska och saknas en rulle skavsårstejp så ger det 24 timmars strafftillägg. För de 1600:- kronor det kostar att starta i den tävlingen så får man egentligen inte mycket mer än ett deltagande i en massiv reklamkampanj.

Så därför anmälde jag mig till Swedish Alpine Ultra när tillfället dök upp. Visserligen är jag dålig på terränglöpning och fjällen tycke jag gör sig bäst på vintern med utförsskidor under fötterna. Men någon gång ska man väl besegra det svenska bergsmassivet och att snabbspola igenom vandringsleden Nikkaluokta-Abisko kändes som ett lockande alternativ.

Hur förbereder man sig då på en fjällultra? Jag såg några orosmoln. Mygg, underlaget och nyckfullt väder skulle kunna ställa till det ordentligt. Tillgången på mat i stugorna utmed banan skulle man inte kunna lita på. Springa fel är heller ingen höjdare på en såpass lång och krävande tävling.

Jag var länge i valet och kvalet mellan riktiga trailskor eller dämpade vanliga löparskor. Jag tog med båda men valde på tävlingsdagen att springa i min Nike AirPegasus, alltså vanliga dämpade löpskor fast med bra grepp i sulorna. De skorna har jag sprungit flera långa ultror i.

Mitt favoritbotemedel mot att springa fel är att ladda ned banan till min Garmin Forerunner 305:a. Turligt nog hittade jag en Fjällräven Classic på www.gpsies.com. Den var upplagd av en tysk löpare 2009 och såg ut att stämma. Här fanns dock ett litet problem att hantera. Löpet skulle ta bortåt ett dygn men Garminklockans batteri håller bara max 12 timmar. Jag införskaffade därför en batterimatad USB-laddare från www.kjell.com (nr 31779, 99:- ).

Jag brukar ju tala om för andra att man aldrig ska testa något nytt på tävlingar så veckorna före avfärd labbade jag med den här laddare + klockakombinationen. Jag upptäckte att det inte är riktigt bra att först köra slut på klockans batteri och sedan försöka toppa upp med laddaren. Då har man ingen riktig koll på hur mycket tid som finns kvar att köra. Det bättre alternativet är att underhållsladda klockan under själva löpningen. Nackdelen med det är att man måste klämma fast den klumpiga dockningsenheten tillsammans med klockan på armen. Det testade jag under Hornstull-Järna och det funkade men dockan skavde på armen. På Swedish Alpine skulle jag dock köra med långärmat, alternativt med jacka som då skulle tjäna som mellanlägg. Så här i efterhand kan jag säga att det här arrangemanget fungerade - klockrent!

Mat då? Jag funderade på sånt som har högt energiinnehåll i förhållande till vikt. Ett tag var jag inne på att ta med en flaska olivolja smaksatt med lite vinäger och örtkryddor. Men jag har aldrig testat det förut och ville inte riskera att fastna någonstans på fjället med rännskita. Eftersom drycken i huvudsak skulle bestå av friskt bäckvatten så var det viktigt att komplettera med salt. Jag tycker om det där fräsha vattnet så jag ville helst undvika att kontaminera det med Resorb. Jag valde därför att satsa på salt mat istället. Jag tärnade halloumiost och la i en påse. Jag gjorde också tunnbrödsrullar med tjockt lager extrasaltat bregott och rökt renost. Det kändes riktigt norrländskt.

Jag packade också ned en Mygga roll-on. Fast vid ankomst till Kiruna hävdade såväl urinnevånarna som Roland Engström som mötte upp oss på tågstationen, att Djungelolja var såpass mycket bättre. Så jag köpte en flaska i ICA-affären innan vi åkte med Roland ned till Nikkaloukta.

Jag hade tagit tåget upp till Kiruna. Det hade också Mats Dänsel gjort och Liselott Lövdal som hoppade på i Umeå. Vi tre tävlar för den mytiska löparklubben Team Fakta och vid ankomst fick vi höra från Roland att endast 5 löpare skulle komma till start, så vår klubb dominerade alltså startfältet.

I Kiruna köpte vi också med oss thai-mat och tur var det för en rejäl portion ris var precis vad jag ville grunda med dagen före tävlingsstart och det var mer än vad familjen Sarri kunde erbjuda i Nikkaluokta. Mats Dänsel och jag satt ute och lät oss väl smaka av asienmaten medan myggen lät sig väl smaka av oss.

Medan vi satt där och gottade oss dök Daniel Becker upp och så småningom också Franklin Woods, en amerikan som bor på Söder i Stockholm. Frank var en ny bekantskap. Han har som mål att göra "the Western Slam", alltså 4 st 100-mileslopp i USA. Tävlingar som mestadels går i bergsterräng och på hög altitud. Den här tävlingen skulle alltså vara bra som förberedelse för det.

Foto: Mats Dänsel

Daniel har jag däremot lärt känna på TEC och SUM och på fredagslunchlöpningar. Det var egentligen Daniel som först övertalade mig att ställa upp i och springa den här tävlingen.

Därmed var vi alltså alla fem deltagare plus organisatören Roland samlade. Roland hade fixat en övernattningsstuga med 4 + 1 bäddar för oss (Frank fixade sitt eget boende). Vi inkvarterade oss där och gick sedan in i Nikkaluoktas huvudbyggnad för en genomgång av morgondagen. Roland visade sig vara en fröjdig och pratglad smålänning från Kalmar. Han har gjort den här distansen ett flertal gånger och gick grundligt igenom hela rutten och de utmaningar vi skulle stöta på. Så här i efterhand kan jag bedöma att det faktiskt var väldigt bra information som jag hade nytta av under själva tävlingen.

Därefter var det middag. Jag hade ju grundat med thaimaten så jag nöjde mig med den norrländska specialiteten våffla med hjortronsylt. Sedan till kojs och för ovanlighets skull sov jag riktigt bra trots överslaf och midnattssol, kanske bortåt 8 timmar till morgonkvisten.

Efter en stabil frukost med sill drog det sig äntligen ihop till start. Jag packade färdigt min rygga. Den vägde 5 kg inkl 1,5 liter vätska. Jag kletade in mig från topp till tå med djungeloljan. Även håret pomadades in ordentligt. Efter lite fotograferande så var vi redo att sätta av på Dag Hammarskjöldsleden. Jo, den heter också så den här vägen mellan Nikkaluokta och Abisko och som sammanfallar med Kungsleden i Singis.

Starthojtet gick 9:05 på lördagsmorgonen. Redan då var det rejält varmt, kanske +25 grader och första biten var svettig. Det rådde ett sorts samförstånd om att vi skulle springa i samlad tropp. Vi var ju bara 5 st. Det kan hända mycket på fjället och säkerheten består nästan bara i att man har någon i ens närhet om något skulle hända. Den här tävlingen var ju ett enmansprojekt så markservicen utmed banan var ickeexisterande. Mobiltelefontäckningen upphör redan en kilometer från Nikkaluokta och återkommer inte förrän vid målgång.

Vi svettades alltså ordentligt på första snutten till Laddjujavri där en vattenkran fanns att stoppa huvudet under. Här ligger också Lap Dånalds men det var för tidigt för en renburgare. Så vi fortsatte mot Kebenekajses baslägerstation i gott tempo.

Gott tempo ska ställas i relation till underlaget. Fjällederna består av sten. Små och stora, vassa och runda, sporadiskt omslutna av jord och grus. Med jämna mellanrum passeras jokkar, alltså fjällbäckar. Vissa hoppar man över, andra forcerar man genom att hoppa på större stenar som sticker upp ovanför vattenytan. På sina ställen finns det spänger och broar av olika storlekar. Faktum är att vi ganska så snart föll in i en lunk med väldigt mycket vandring och bara sporadiskt med löpavsnitt. Det finns en hel del spänger utlagda i markerna, kanske uppemot 10 km totalt på loppets sträckning. De kan man springa fort på vilket kompenserar en aning från de ställen där det inte finns broar där man istället måste vada genom jokkarna. Det är svårt att jämföra fjällterrängen med något vi har här söderut. Jag skulle säga att de mest besvärliga delarna av SUM och Munkastigen liknar de enklaste delarna av Kungsgsleden. Allt annat är svårare. Här är några smakprov:

Så här i början hade vi förstås bra med krafter och tog oss snart till Kebenekajsestationen. Det var inte läge för att bestiga berget men vi stannade i alla fall för att fylla på energi och proviantera lite i den välförsedda butiken. Mina tunnbrödsrullar hade börjat smälta i värmen och jag blev lite orolig för att jag skulle behöva äta dem med kåsa i fortsättningen. Stoppet blev ganska långt och det var något som också utmärkte resten av loppet. Fjällstugorna ligger med 1-2 mils mellanrum och vi såg till att samla ihop oss i varje, varva ned, fylla på energi, se över utrustningen och ta hand om varandra innan vi var redo för nästa sträckning.

Fjällen bjuder ju på ett fantastiskt sceneri. Höga toppar, djupa dalar, vattenfall och forsande jokkar. En speciell upplevelse med den här tävlingen var att de berg som blånade långt bort i fjärran och såg väldigt avlägsna ut strax närmade sig och rätt som det var hade vi rundat dem. Man brukar ju tala om milsvid utsikt och då är det klart att när man också förflyttar milsvitt så är man strax där i horisonten.

Vi kom upp en bit i altitud och här över trädgränsen blåste det svalkande vindar som också höll myggen borta. Nu kändes det rätt att ha långärmat och nu skulle nog mina tunnbrödsrullar må lite bättre än i solgasset. Vädret var verkligen omväxlande. Stundtals sol, sedan mulet, ibland några regnstänk, kastvindar och sedan sol igen. Ungefär som en dag på fjället skulle man kunna säga.

Vi kom fram till Singistugan sent på eftermiddagen. Här fanns gasspis så vi värmde vatten till buljong. Det smakade gudomligt gott. På en sådan här heldagsövning betyder det mycket för det mentala att kunna få något varmt i sig och det fick vi här. Den här stugan var ganska öde förutom några vandrare som låg och sov i ett rum. Vi fortsatte vidare mot nästa, Sälkastugan, som var desto mer bebodd. Stugvärden här var väldigt trevlig och nyfiken på oss som kom intrillande med så lätt packning. Vi fick saft och provianterade i butiken. Här fanns inte bara läsk utan också lättöl. Under de flesta andra omständigheter skulle inte Pripps Blå få så många poäng i mitt ölprovarprotokoll men just här vid det här tillfället fick det guldmedalj och hedersomnämnande, inte bara av mig men också av mina medlöpare som visade oanade ölhävartakter.

Hade jag kommit ensam till Sälkastugan så hade jag alldeles säkert valt att stanna här över natten för stämningen var så trevlig och bastun uppvärmd. Men nu hetsade vi varandra till att bryta upp även om det tog emot. Nästa etapp skulle gå över Tjäktjapasset och banans högsta punkt. Branta uppförsbackar och bergsklättring är inget för mig så det skulle bli till att bita ihop. Vi kom fram till passet och som om inte den klättringen skulle räcka som jävlighet så började det dessutom att hällregna. Efter mycket stånkande tog jag mig upp till krönet där kompisarna väntade i en liten lämpligt placerad stuga. Tur att den fanns där för behovet av vindskydd och tak över huvudet var akut.

Regn betyder kyla och blöt utrustning. En regnponcho från Jula kostar 10 kr, väger ingenting och tar ingen plats. Ett sällsynt billigt och bra sätt att byta kylan mot värme och som försäkring för att ryggan håller sig torr. Jag var glad att jag hade packat ner några sådana. Från passet gick det fort nedför och efter ett par kilometer var vi framme vid Tjäktjastugan, den riktiga alltså. Den låg på andra sidan en brusande stor jokk och krävde en avstickare från leden på 300 meter. Det kändes det värt för nu lockade stugvärme och varm buljong.

Döm om min förvåning när vi istället för att mötas av gränslös gästvänlighet som vi upplevt överallt tidigare nu hälsades av en rödklädd parant dam att stugan var full och att vi inte var välkomna eftersom vi tillhörde en inofficiell ej utannonserad tävling. När jag förklarade att vi gått över passet i piskande regn, att vi var helt nedkylda, att vi endast var 5 tävlande vilket är mindre personer än många vandringssällskap och att två av oss redan gått in i stugan så började stugvärdinnan sväva på målet.

Jag vet att Svenska Turistföreningen (STF) har en "tak över huvudet"-garanti för samtliga fjällturister. Hade vi nekats tillträde här så hade det inte bara varit ett avsteg mot den policyn utan även ett sanslöst äventyrande av vår säkerhet. Det stod fler vandrare runt oss och deras blickar sa just det och det insåg nu värdinnan som tog sans till sig och släppte in oss. Hon insåg nog vilket fatalt misstag hon gjort för nu överöstes vi av vänlighet. Men det kändes ihåligt. Det var för övrigt gott om plats i stugan när vi väl kom in där. Jag har skrivit om det här till STF och hoppas att de kan gallra bättre framöver bland sökande till stugvärdsuppdragen.

Vi fixade till en ny omgång buljong, drack den långsamt och tog god tid på oss inför nästa etapp som skulle gå mot Alesjaure. Nu var det midnatt men solen fanns där bakom bergstopparna så det var bra med ljus. Inga siktproblem alls. Egentligen är det inte så långt till Alesjaure men man ser stugan på 3-4 kilometers håll. Det är långa kilometrar och när man väl kommer fram så är det brant backe uppför. Men det var mödan värt att ta sig hit. Den här stugan var väldigt fin och så här på natten fanns det ett bord med kaffe och tevatten i termos, kakor och annat smått och gott för sjävbetjäning. Pengar la man i en burk.

Foto: Mats Dänsel

Nästa sträcka skulle bli tuffa 20 km in mot Abisko nationalpark. Vi vilade därför ut på bänkarna i Alesjaure innan det var dags att åter sätta ned de ömma fötterna i blöta skor och tåga vidare. Här går leden utmed en sjö så det var knappast läge att byta till torra strumpor för terrängen var rejält vattensjuk. Det betyder också bra habitat för Aedes sticticus och Aedes vexans, alltså våra vanligaste myggarter. Jag upptäckte rätt snart att stod jag still i mer än 30 sekunder så blev mygganfallen outhärdliga så här gällde det att röra på påkarna. Det kändes inte som vi hade så långt kvar nu så jag och Lisse bestämde oss för att sluta vara försiktiga över jokkarna. Nu stormade vi istället igonom dem så att vattnet stod i kaskader runt oss.

Den var verkligen jobbig den här biten. På skrå utmed fjällsidan på en stig som inte var springbar. Jag och Lisse gick betydligt långsammare än våra tre övriga kamrater och efter ett tag hade vi tappat dem ur sikte. Vi hade nu varit ute i 20 timmar utan sömn och började nästan hallucinera om målgång. Vi tog oss fram på ren vilja. Det började dyka upp tält lite här och där och varje gång hoppades vi att de indikerade att Abiskojaures fjällstuga låg nära. Men det gjorde den inte. Vi gick bra länge tills vi äntligen kom fram. Där fanns redan Daniel, Frank, och Mats. Jag var lite förvånad över att de väntat på oss. Vi gick inte in i stora stugan utan la oss i stället i vedboden för lite vila inför sista sträckan.

Foto: Mats Dänsel

Skyltar sa att vi hade 13 km till Abisko turiststation. Med den farten vi nu höll på sluttampen så fanns det endast en liten teoretisk chans att klara 24-timmarsgränsen. Vi fortsatte och det fanns en del spänger att springa på men där de slutade så blev det samma eländiga terräng som tidigare. Trion Mats, Frank och Daniel satte återigen ordentlig fart och distanserade snabbt Lisse och mig. Vi två stretade på. Jag räknade ut att vi med vår fart skulle komma in på 24:20. Min klocka var ju fortfarande i gång och visade vägen. Den talade också om att avståndet kvar till mål var ett par kilometer längre än vad den där 13 km-skylten indikerat. Jag vågade knappt nämna det för Lisse.

Det kändes lite nesligt att vi skulle bomma 24-timmarsgränsen. Med 5 km kvar så började leden bli mer löpbar. Vi provade att springa och det kändes riktigt bra. Lisse och jag kunde nu hålla ett 7-tempo i löppartierna och plötsligt såg prognosen på ankomsttid mycket bättre ut. Med ett par kilometer kvar så insåg jag att det fanns en sportslig att gå in under 24 timmar. Vi drog på och trot eller ej, vi klockades på 23:56! Det kändes verkligen som en seger

I mål satt Frank, Mats och Daniel på en bänk och hejade på vår spurt. De hade anlänt strax tidigare. Vi var samtliga imål inom ett 15 minutersspann vilket betyder att vi lyckats hålla ihop oss förvånansvärt bra i alla fall.

Så var den hårda Swedish Alpine Ultran avklarad. Klockan stannade på 107,8 km. I ansträngning kändes den här tävlingen bra mycket värre för mig än TEC 100 miles (161 km).

Foto: Mats Dänsel

Efter målgång skyndade vi oss att duscha, äta frukost och sedan sova lite grann före hemresan. Lisse fick lift med Frank. Mats, Daniel och jag tog tåget som efter lång försening äntligen tog oss tillbaka till civilsationen. Här finns en del att säga om SJ men det är, som man brukar säga, en helt annan historia.

Foto: Mats Dänsel

Summering: Lite rekapitulation av det här loppet. Vad var bra, vad var dåligt?

Jag skulle först vilja peka på punkten säkerhet. I en större tävling finns markservice och många deltagare, det ger en grundgaranti för att man uppmärksammas om man hamnar i svårigheter. I vårat lopp var vi bara fem. Skulle vi hängt av någon hade vi lämnat den personen väldigt utsatt. När jag tänker tillbaka på alla jokkar där vi hoppade från sten till sten över så känns det som rena lotterivinsten att vi alla klarade oss.

Sedan informationen om arrangemanget före och efter tävlingen. Springer man det här första gången så vill man veta precis vad det finns för möjligheter och tillval för att äta och sova och gärna också indikationer om vad det kostar. Ingen stor grej men jag tror att tydlig information är en framgångsfaktor för att locka till sig nya deltagare.

Stort och välbesökt blir nog aldrig Swedish Alpine men det är också lite av tjusningen. Man ska få känna sig exklusiv. Jag springer 48-timmars, fullföljer TEC 100 miles, springer Jättelångt i Roslagen och kör Full Moon Race i Skåne. I dessa lopp är vi en liten skara som alla känner varandra. Klart att det är roligt med nya deltagare men samtidigt känns det privilegierat att kunna komma till start, bli välkomnad med värme och igenkännande, få sin nummerlapp utan startbevis och ID och starta i ett lopp som väldigt få vet att det äger rum eller ens finns till.

Slutligen en kommentar om vem den här tävlingen vänder sig till. Jag håller inte med om att vem som helst med lite spring i benen klarar av att genomföra en sådan här tävling. Man bör ha genomfört ett antal ultratävlingar förut och ha koll på de basala kunskaperna om ens eget näringsbehov och hur man hanterar det under eget ansvar. Den som har hög frekvens av brutna lopp bör nog också ta sig en rejäl funderare för här finns helt enkelt inte DNF-alternativet. Samtidigt vill jag inte avskräcka någon från att försöka. Fjällvärlden är helt unik och ger en livsupplevelse som alltid är närvarande. Man kan glömma mycket men de här vyerna etsar sig fast för evigt.

Mats Dänsels bilder finns här: http://dansel.se/sau2011/

Hornstull-Järna 2011 - sociallöpning med risk för värmeslag

Efter en intensiv arbetsvecka kastade jag mig iväg för att hinna till starten på årets upplaga av Hornstull-Järna.

Inte blev det mycket till förberedelse och jag upptäckte vid ankomst att jag inte hade koll på starttiden och att jag glömt att ladda in bansträckningen i klockan. Lite oseröst kanske när man åtagit sig att farthålla.

Jag upptäckte också att jag lämnat kameran hemma så bilderna i den här bloggen har jag knyckt från Mats Dänsel och från familjen Wilks.

Jag blev positivt förvånad över uppslutningen. Hornstull vimlade av löpare som vanligt. Jag tyckte annars att förhandsdiskussionerna varit mindre intensiva i år men det kanske är jag som inte haft tid att hänga med riktigt på alla forum?



Vi delade in oss i grupper och jag tog som sagt hand om det gänget som vi brukar kalla för kafferepsgruppen. Det låter kanske lite nedvärderande men under de tidigare två åren jag varit med har jag insett att genom att avdramatisera det här med att springa långt så vågar många fler prova på. Distansrekorden brukar dugga tätt på Hornstull-Järna.

Vi struttade alltså iväg över Liljeholmsbron med sikte söderut. Jag hade kollat väderleksrapporterna innan jag drog hemifrån och visste därför att det skulle bli en varm och solig dag. Redan så här tidigt strax efter 09:00 kändes det mycket riktigt också tryckande. solen gassade på bra.



De första stoppen tog ordentligt med tid. Toaköerna ringlade långa. Långa stopp är både bra och dåliga. Alla hinner återhämta sig ordentligt men det kostar tid och just i år så splittrades gänget upp redan på första stoppet. En grupp otåliga valde att springa före i en utbrytargrupp som vi sedan bara såg sporadiskt även om några av dem föll tillbaka i huvudklungan.

Som pacer brukar jag ta mig an uppgiften att peppa lite extra de som det går tungt för och försöka få dem att fortsätta en etapp till, en till osv. Vid stoppet efter 18 km i Norsborg så kastade flera in handduken medan några andra samlade mod till sig att fortsätta. Gita som hade dragits med krampkänningar var en av dem. Hon fick några kämpiga extra kilometrar fram till St Botvids källa men satte därmed ett präktigt distansrekord och kunde nöjd ta bussen hem därifrån.

Värmen gjorde det extra plågsamt att springa på de vältrafikerade asfaltsvägarna mot Rönninge. De sista backarna tog knäcken på ytterligare några tappra medan andra valde att hoppa av pga tidsbrist. Här i Rönninge har vi alltid picnic på gräsmattan vid pendeltåget, så även i år. Det är trevligt och man får verkligen ta tag i sig själv för att bryta upp och springa vidare.



Det lyckades vi dock med till slut. Efter Rönninge går banan på en liten trevlig grusväg. Den passerar en sjö som den här gången lockade några till ett dopp. Här råkade vi ut för ett litet missöde. De sista ur vattnet blev avhängda och jag och vi andra märkte inget förrän vi kom fram till Östertälje. Det var dåligt uppmärksammat av mig som borde hållit ihop gruppen bättre. Å andra sidan var det förhållandevis starka löpare vi saknade.

Därför var det med lättnad vi sedan återförenades i Södertälje hamn. De saknade hade sprungit fel och därför inte hunnit upp oss i Östertälje. Det blev ett ordentligt kaffe- och glass-stopp här i hamnen. Vi vinkade av några som sprungit färdigt för dagen och samlade upp vår decimerade skara för att stäva vidare mot Järna. Jag höll på att skriva "ner mot Järna" men det är helt fel för från Södertäljes Hamn känns det som om det är uppförsbackar under resten av löpet.

De sista 15 kilometrarna går alltså inte så fort. Jag noterade att vi i Södertälje hade 2 tim 45 minuter på oss att hinna till 18:57-tåget i Järna som skulle ta oss tillbaka till Stockholm. Jag insåg att det här kan bli tight. Därför var det bra att vårt löpgäng tog ett kortare badstopp efter Eklundsnäsbadet och sedan satte av på sista 11-kilometaren.



11 km kvar betyder 44 km sprungna (minst). Det är mer än en mara och det är vanligt att även ultralöpare börjar känna av lite trötthet när man trillar över den gränsen. Vi var inte mer än 10 st men lyckades ändå sprida ut oss väldigt mycket. Mats Dänsel var den ende som hade kartan i klockan men han drog på bra och låg flera hundra meter före oss andra. Jag fick därför jaga in och bromsa täten för att komprimera oss bättre. Det var inte riktigt läge för att återigen låta några springa fel.

Med viss möda höll vi ihop gruppen till första bebyggelsen utanför Järna. Där går banan in i terrängen och där tappade vi också bort Mats och ett par andra löpare som hamnat väl långt fram igen. Vi andra valde då att ta oss in till Järna på en alternativ väg. Vi frågade oss fram och kom på ett elljusspår. Det kändes som en lite längre väg för oss men väl i mål vid Järna Station så tog det ytterligare några minuter innan de som tagit terrängslingan sammanstrålade med oss.

Så var dagens äventyr slut. Vi hann till tågen med knappt 20 minuters mariginal. Bland de som sprang med för första gången var lyckan stor att ha klarat hela sträckan. Anna Jansson som var med vårt gäng hade fått kämpa hårt den sista biten och klarade det - tyder på ultratalang. Nöjda men trötta ultralöpare intog sedan tåget för en nästan förolämpande snabb hemfärd den sträcka vi spenderat hela dagen med att springa.



Nästan 10 timmar tog det brutto att göra de 55 kilometrarna. Därför kände jag mig själv aldrig trött och har inte heller känt av löpet efteråt. Tur är det eftersom jag ska springa dubbla sträckan om några dagar.