6-timmars löpband - Stockholm mot Skåne

I fredags, 23/11, deltog jag i den improviserade tävlingen 6-timmars på löpband där gymmen ACTIC Kista och ACTIC Olympen i Lund ställde upp 12+14 löpband. Det här var alltså en lagtävling mellan Stockholm och Skåne.

Jag blev inbjuden att ansluta Kista-laget. Jag hade visserligen redan sprungit ett par långlopp under november - Vintermaran 9/11 och Istanbul Marathon 17/11 - men den här utmaningen var alldeles för lockande för att tackas nej till. 

Dessutom var det ett celebert gäng som skulle tävla för Stockholm. Jag skulle få springa med svenska mästarinnan på 6-timmars - Sophia Sundberg, med äventyraren tillika världsmästarinnan på 12-timmar löpband - Kristina Paltén, med min vapenbroder Jan-Erik Ramström som också tävlar på långa ultradistanser som 24- och 48-timmars och med flera andra ultralöpare som regelmässigt gör 50-60+ km på 6-timmars. Hedrande, men jag insåg att jag måste slå mitt pers för att inte dra ner medelresultatet för laget.

Långdistanslöpning på band är inte någon höjdare. Man kan byta ihop av uttråkning för mindre. Jag har tidigare sprungit ett halvmarathon på ett välgörenhetsevent. Folklivet och uppmärksamheten runt bandet gav då en rejäl kick. Jag hoppades på samma effekt här där vi skulle peppa varandra alla 6 timmarna.

Skåne har massor med duktiga ultradistansare men de hade inte många dagar på sig att planera och tävlingen skulle utspela sig en vanlig jobbfredagseftermiddag. Skåne gick ut med ett upprop i Facebook-gruppen Coach K Runners som inte har någon ultraprofil men många pigga löpare. De lyckades få fram 9 personer som ville springa alla 6 timmarna. Det fanns en plan B som sa att stafettband skulle kunna användas och att slutresultatet då skulle viktas. Lund kompletterade därför med 5 sådana, alltså totalt 14 band. I Stockholm fick vi ett avhopp dan innan start och en av våra löpare startade halvskadad så det blev två stafettband för oss. Under tävlingen sprang en av Lunds stafettlöpare, Malin Olsson, alla 6 timmarna - starkt gjort!

Jag kom till Kista strax efter 12:00 på fredagen. Eftersom jag jobbat på morgonen hade jag inte haft tid till förberedelse. När jag hoppade av T-banan slog det mig att jag inte visste var Actic Kista låg! Jag drog mig till minnes att någon klippt in en karta i en av Facebook-diskussionerna inför loppet. Jag letade reda på den i telefonen och med hjälp av några förbipasserande som såg vältränade ut lyckades jag navigera rätt. 
Jag hade heller inte haft tid att planera själva tävlingsgenomförandet men ett 6-timmars inomhus borde kunna gå på rutin. Jag hade med mig min vanliga gym-bag med t-shirts, korta tights, inomhusskor och några vattenflaskor. Som energi för loppet tog jag vad som råkade stå framme. Det var en italiensk julkaka, en Panettone full med kolhydrater, smör, socker och frukt - perfekt ultralöparbränsle och god dessutom! En termos med härligt nybryggt kaffe åkte också ned i bagen.

Efter en kort föredragning av regler fördelade vi löpbanden mellan oss och räknade ned till starten kl 12:30. Banden funkar så att de stänger av sig själva efter 60 minuter så upplägget var att springa i 1 timme, trycka stopp, läsa av kilometrarna och sedan byta band med varandra. Däremellan gjordes en avläsning på jämna halvtimmar för att få en löpande rapportering om ställningen i tävlingen.

Jag bestämde mig för att köra jämnfart med sikte på att nå 11 km per timme. Med något eventuellt toa-stopp borde jag då kunna slå mitt pers på 61 km. Eftersom varje bandbyte skulle kosta minst 90 sek per timme la jag mig på ca 5:10 min/km i löptempo. Det kändes uthålligt och snackbart.

Vi hade god stämning i gymmet. Vi talade om allt möjligt, berättade ultrahistorier och gratulerade de som uppnådde personbästadistanser på löpband. Våra duktiga funktionärer servade hela tiden med vätska och glada tillrop. Det spelades peppande musik. Tiden rullade på mycket fortare än vad den brukar göra när man själv nöter löpband.

Resultaten började rulla in och det lät som om vi ledde komfortabelt över Skåne. Men på en 6-timmars kan mycket hända. Jag kollade runt och alla såg ut att köra på bra. Det var ju erfarna löpare och ingen förivrade sig och sprang för fort.

Halvtid är alltid en skön milestone att passera men den 4:e timmen som sedan kommer upplever de flesta som tung på en 6-timmars, så även här. Det blev märkbart tystare i gymmet och när vi uppnådde halvtimmesavläsningen gick ett dovt stön av ansträngning genom lokalen. Jag tog några snabba klunkar kaffe och kämpade på in i timme 5. Där nånstans brukar man börja se ljuset i tunneln och känna att det faktiskt kommer att fixas den här gången också. Stämningen blev strax bättre och vi peppade på varandra ordentligt. 

Jag hade lyckats hålla ihop min löpning och låg på drygt 55 km när vi bytte band för sista gången. Perset var så gott som hemma och frågan var hur mycket längre jag skulle komma. Tog ett taktiskt depåstopp på en extra minut, mera kaffe, och satte sedan iväg på sista timmen. Nu stegrades stämningen och det kändes verkligen som slutspurt. Ingen i vårt lag hade klappat igenom. Däremot var det trötta ben så här mot slutet. Själv lyckades jag hålla uppe utgångstempot jag startat i. 

När det endast återstod 5 minuter blev det fullt drag.Vi sprang till Europe's Final Countdown och räknade skrikande ner tiden. Jag hetsade upp mitt löpband i 4:30-tempo för att rusa maximalt de sista två minutrarna. Klockan slog 18:30 och vi tryckte på våra STOP-knappar med unison lättnad. Nog kändes det som vi slagit Skåne ordentligt.

Jomenvisst, men resultatet dröjde. Efter något dygn kom slutrapporten: Kista: 746 km - Lund: 676 km
En betryggande seger med 70 km.

Sophia Sundberg kom längst av alla deltagare. Hennes 74,53 km är faktiskt längre än gällande officiella löpbandsvärldsrekordet för kvinnor på 6-timmars. Niels Holm i Skånelaget sprang utmärkta 69,60 km. Jag slutade på 65,6 km, ett rejält nytt personbästa och faktiskt 3:e bästa individuella resultatet.

Kanske gjorde ändå Maria Sollerman den mest imponerande prestationen den här helgen genom att dagen efter 6-timmarslöpet starta i och fullfölja den hemska Hammarby Alpin Marathon. Just den tävlingen klassar jag som klart värst bland de 50+ långlopp jag genomfört i min löparkarriär.

Segern firades på Kistas O'Learysbar med ett försvarligt antal stöl. Jag kan därför ha missat några detaljer i dessa minnesanteckningar.....

---

Jag har snott några av bilderna här från andras bloggar, hoppas det ursäktas.

Här är alla deltagare och resultatet från tävlingen:

20-milajakt, och slakt - del 3 - epilog

Höll på att glömma att publicera den här sista delen. Det var ju det där med 48-timmars som jag var anmäld till. 

Efter att ha gått i mål på 24H, passerat 200 km och kommit tvåa på Riksmästerskapet så befann jag mig i Nirvana. Intressant not utgörs Nirvana av gräsmattan på Södermalms IP i Skövde i fall ni inte visste det förut. 

Nåja, det blev ingen lugn stund i himmelriket. Ganska snart var Rune Larsson på mig och sa att här hade jag ett utmärkt tillfälle att nå 300 km på 48 timmar, säkert som i en liten ask - "upp på benen och rör dig framåt bara".

Jag hade vid det här laget varit vaken i 28 timmar i sträck och tröttheten kom som en slägga. De övriga 48-timmarslöparna som Jan-Erik, Japanerna, Torill, PerOla Axelsson, Niklas Grebäck och ett gäng till stretade på målmedvetet medan jag låg kvar där på gräset. Jag funderade på att testa några varv men kunde inte förmå mig till det. Jag vågade inte smita av banan utan att först checka av med Rune. Han okejade och sa, sov några timmar och kom tillbaka upp och spring. Det lät som guld i mina öron så jag kojade strax in på min dittills orörda luftmadrass i omklädningsrummet under läktaren och sov i 4 timmar.

Vaknade, tog god tid på mig och stapplade sedan ut på banan igen. Har man vilat såpass länge efter 24 timmar löpning och sedan försöker börja röra på sig så är det vansinnigt stelt men det har jag varit med om många gånger förr och det är bara att låta rundsmörjningen ta sin tid. Efter ett promenadvarv började jag springa men det gick väldigt långsamt. När jag tittar tillbaka på varvtiderna, som Peter Eriksson så förtjänstfullt tillhandahåller, så ser jag att jag som snabbast sprang i 7:15-tempo. Efter 1 timme misströstade jag och började promenera. 



Här är mina varvtider. Det röda strecket indikerar 24 timmar. Det blev alltså inte så många varv andra dygnet.

Jag tillhör dem som helst aldrig går. Dels tycker jag att på en löptävling ska man springa och dels tycker jag att det är urbota tråkigt att promenera. Jag vinglade runt i mer än en timme och sedan tog det stopp. Jag kollade på varvräknarmonitorn. Jag hade inte kommit längre än 14 km på 2,5 timmar. Där misströstade jag och beslutade mig för att kliva av.

Varför kan man fråga sig. Jag hade sovit, jag borde egentligen kunna springa på lite fortare, jag hade mitt PB på 48H inom behändigt räckhåll. Så här i efterhand är jag rätt säker på varför jag stoppade - jag hade ingen plan. 

På alla mina ultratävlingar har jag haft en plan för hela loppet. Inte på den här. Inte den minsta lilla notering på ett papper. Hade jag haft en plan som sa "spring en timme i 6:45-tempo, vila två, upprepa fram till slutskottet" så hade jag förmodligen följt den och kommit en bra bit längre. En plan hade kunnat funka eftersom jag på intet sätt var deppig. Tvärtom var jag fortfarande lyckorusig över 24-timmarsresultatet. 

När jag gjorde halt så serverades det köttbullar och potatismos. Jag åt en rejäl portion bytte till varma kläder och gick åter ner till depån i omklädningsrummet. Där fanns redan K-G Nyström som trasat sönder sina fötter genom att springa och gå 60 km barfota på det knaggliga tartanet. Vi hade en go pratstund där i några timmar innan jag somnade in.



K-G Nyström och Bertil Palmqvist till vänster

Jag sov gott hela natten. Breaket varade i nästan 12 timmar. När jag gick ut för att äta frukost tänkte jag bara lufsa runt några varv och försöka hamna på 222,222 km. Det är Bertil Palmqvist som har lärt mig att om man inte har någon bättre idé kring en tidsultra så kan man åtminstone försöka pricka en distans som är lätt att komma ihåg. K-G och jag pratade om det och han föreslog 222,222 km.

Kollade dock på monitorn och noterade att Patrik Norberg låg på positionen bakom mig men klättrade uppåt. Han sprang på bra tillsammans med Torill. Sånt kan jag trigga på. Jag gick något varv med Bertil som ville komma över 200K. Han låg på 190 och sa att han skulle försöka springa nästa mil som ett 10000 meterslopp, 25 varv och började pinna iväg på det.

Ja, varför inte tänkte jag och drog av mig överdraget, tog en mugg cola och drog iväg som på vilken söndagsmorgonrunda som helst. Jag kom snabbt upp i 5:30-tempo och körde faktiskt mina 25 varv på 55 minuter. Denna 23:e och sista mil var faktiskt den snabbaste av alla jag gjorde den här helgen. Det kändes underbart att springa såpass fort att det fläktade lite i kalufsen.



Mina miltider. Staplarna visar jämna mil. Den där sista snabbaste jag sprang bestod av 25 varv efter 220,400.

Därmed var placeringen ohotad. Nu skulle jag bara fundera ut en bra slutdistans. Varvräknaren sa 231 km. Ett par kilometer till skulle inte vara något problem så jag bestämde mig för att försöka pricka 234,567 km. Sprang de extra varven och stegade in ett område på bortre rakan. Strax före slutskottet stannade jag där och tog några steg extra framåt. Reima och Lasse kom med mäthjulet. Balanserades på ett främre ben och ett bakre i beredskap lyckades jag pricka distansen rätt.

Så 48H blev inte mer än så för mig. Inga 300K, inget pers men faktiskt en minnesvärd avslutning för tävlingen höll mycket hög klass. Jan-Erik vann totalt på fina 343 km. Han avslutade bra och höll ett spann jagande japaner bakom sig. Torill gjorde 312 km vilket imponerade efter hennes nordiska rekord på 341,5 km i Australien bara 4 veckor tidigare. Så årets 48H i Skövde fick hela fyra löpare över 300 km. Jag slutade på en 8:eplats av totalt 18 deltagare. 

20-milajakt, och slakt - del 2

Hoppade av tåget på torsdagskvällen och gick den korta sträckan från Skövde C till Hotell Prisma där Bertil Palmqvist redan boat in det hotellrum vi delade på. Några minuter senare kom Jan-Erik Ramström skuttande i sin bil (jo, helgen till ära hade bilen valt att skutta sig fram vid lägre hastigheter). 

En god natts sömn är avgörande för en lyckad 24-timmars. Jag sov bra på Restaurang Wallermans generöst tilltagna Fish & Chips nedsköljd med en Stor Stark. Ultrafestivalens 24/48H startar 12:00 vilket är föredömligt sent. Man hinner äta frukost och ta sig till arenan utan stress. Vi var dessutom där extra tidigt eftersom Jan-Erik som skjutsade oss ville sätta upp tält och ordna alla sina prylar med god framförhållning. Själv hade jag inte med mer än en luftmadrass, en kylväska med mat och dricka samt en plastback fylld med kläder och skor. Min depå tog inte mer än 5 minuter att rigga.

Upp till nummerlappsutdelningen och drabbades där av ett första bakslag - jag fick nr 13! De gånger jag fått det förut så har tävlingen gått åt skogen. Hade någon av mina konkurrenter mutat tävlingsledningen? Dock var jag inte rådlös. Gott råd har jag tidigare fått av Maria Thomsen (MarathonMia) som kom upp med den lika enkla som eleganta lösningen att vända uppochned på nummerlappen och därmed göra 13 till ett turnummer.



Som vanligt på plats inför en ultra så blir det många kära återseenden så tiden fram till start gick snabbt. Vi var bortåt 45 st som radade upp oss på innerplanen för att starta utan att störa rundningselektroniken.

Det går inte fort i början på en ultrastart och ännu långsammare går det för mig som min vana trogen lägger mig sist i fältet. Jämn fart är mitt signum och jag körde på exakt samma schema som i Espoo och i Trollhättan. Man ska kanske se det som en affärshemlighet men det är ju ingen rocket science så jag avslöjar mitt upplägg här för den som är intresserad:



Det bygger alltså helt på jämn fart och med en kalkylerad totalsumma av alla pauser. Om jag av någon anledning tvingas ta längre stopp så kan jag snabbt korrigera det genom att lägga mig på en något högre snittfart i löpmomenten. På så sätt neutraliserar jag alla risker att drabbas av stress och börja springa för fort vilket skulle vara förödande.

Ovanpå det här schemat ligger mitt standardupplägg med regelbundet vätskeintag, mat varannan timme och några taktiska stopp för naturbehov och ev. klädbyten. Det är så invant så jag skriver aldrig ner det.

En väl utförd 24-timmars blir alltså en övning i att ligga på bromsen från start och sedan låta kilometrar och mil trilla på. Spännande blir det först när planen inte håller av ett eller annat skäl. Och i Skövde drabbades jag av ett sådant annat skäl - orolig mage. Nu var det inte katastrofdåligt, men jag fick göra fler stopp än jag räknat med. För att hålla schemat fick jag stega upp farten ett par snäpp. Lite scary kändes det att trycka på men samtidigt försökte jag utnyttja stoppen maximal.

Det var varmt när vi startade på fredagen. Jag ville inte riskera att gå låg på vätska så jag körde taktiken att pumpa i mig lite i överkant. Det kostar fler stopp men de hade jag ju nu diskonterat i kalkylen. Jag tog det alltså lugnt och lät pulsen gå ner i vila i varje sådan paus. Folk som springer ultra brukar undvika att stanna helt eftersom benen stelnar och det blir tungt att komma igång igen. För mig som har så mycket mängd i bagaget kommer inte den där stelheten förrän efter 15 mil och då går det ändå mest på vilja.

Jag tuffade alltså på. Lyckades komma in i flow flera gånger och på det hela taget kändes löpningen helt kontrollerbar. Jag hade ingen koll alls på konkurrenterna men noterade en löpare som sprang i ett ursinnestempo för att vara 24-timmars. Jag var säker på att han hade ett annat mål än att köra på hela dygnet. Kanske ville han göra en bra tid på 100 km? Det skulle senare visa sig att Anders Tysk verkligen tänkte fullfölja hela 24H och trots vansinnesstarten stå som ohotad totalsegrare i Riksmästerskapet (för oss i det svagare könet alltså).

Här någonstans på kvällen dök Rune Larsson upp. Den Svenska Ultralegenden. Det hängde spänning i luften runt tävlingen, inte bara för Runes närvaro men framför allt för att många löpare gick på starkt, speciellt på damsidan. Från Varberg kom Åsa Hällstorp och Judith Hernandez. De siktade båda på att göra en bit över 200K på 24H och tryckte på otroligt starkt och jämnt och helt chanslöst för mig att följa. Stabilt och fort sprang också Torill Fonn och Sumie Inagaki från Japan men de kunde jag bättre hänga med eftersom de satsade på 48H. Sumie är ju annars inomhusvärldsmästarinna på 24H med 241 km.



Bild från Sveriges Radio

Det här med möjligheten att få delta i Riksmästerskapet på 24H samtidigt som man är anmäld till och springer 48-timmarstävlingen är egentligen lite suspekt men det har några fördelar. Dels får man två tävlingar för priset av en. Riksmästerskapet har ingen stor men viss status och sådana medelmåttor som jag gynnas av att män och kvinnor tävlar i skilda klasser. Dessutom är ju RM en rent svensk angelägenhet och på den här tävlingen hade vi duktiga deltagare från Finland, Norge och Japan. Jag hade glädje av att kunna mörka min satsning på 24H genom att springa som 48-timmarsöpare. Därför kunde jag köra natten igenom på mitt schema mer eller mindre i trans utan att bli störd. Det var egentligen inte förrän det ljusnat som folk började notera mitt avancemang. 

Jag närmade mig 161 km och började tänka distans. Jag ville fixa 100 miles under 19 timmar. Jag borde dra i mig lite salt så jag greppade min resorbflaska och drack ur halva i en slurk. Det skulle jag inte gjort för den var inte helt fräch. Flaskan hade stått i solen hela fredagen och förmodligen jäst på ordentligt. Det började bubbla i magen. Direkt efter 100 milespasseringen sprang jag rakt ut på muggen och kaskaderade upp det mesta av kroppens innanmäte kändes det som. Lite matt kom jag ut på banan igen och började tvinga i mig mat och vätska. Tankade upp mig på chips, cocacola och apelsiner. Det funkade bra och på det stora hela tror jag att den här Resorb-grejen gynnade mig genom en rejäl utrensning. 

Löpningen flöt på bra nu men flashbacks dök upp från Espoo. Jag närmade migt 180 km och undrade om jag skulle rasa ihop på samma sätt igen. Vid det här laget hade ännu fler runt banan noterat mitt avancemang i resultatlistan och börjat heja på för varje varv. Inte minst Rune Larsson som förstod att jag skulle kunna greja 200 K. 

Så här långt in i tävlingen börjar det bli intressant att följa de inbördes placeringarna. Första 10 timmarna ser man oftast flera unga löpare högt upp, sedan börjar de dala nedåt och efter 18-20 timmar i tävlingen så är det mest vi gamla sega gubbar som fortsätter att springa, övriga går eller stapplar framåt i väntan på slutskottet.

Ett markant undantag från det mönstret var 24:åriga Judith Henandez som jag nämnde tidigare. Hon fortsatte i sitt höga tempo och såg väldigt stabil ut. Jag var inte direkt förvånad eftersom jag sprang med Judith redan förra året i Trollhättan och då tänkte att vill hon bara fortsätta satsa på något så supekt som långa tidsultror så kan det bli hur stort som helst. Och det skulle visa sig räcka till hela 234,146 km - nytt svensk rekord, totalbäst i RM och bara slagen med 5 km av Jari Tompoo från Finland på hela 24-timmars. Judith gjorde en helt fantastisk tävling.



Bild på Judith från Trollhättan förra året

Som den humörlöpare jag är så kändes det bara bättre och bättre att springa efter att solen gått upp och börjat värma upp IP:n. De sista timmarna fick jag massor med glada tillrop och pepp på varje varv. Vi det här laget sprang jag nog bland de 2-3 snabbaste på banan, Judith och Jari gick fortfarande på hårt men Jari mådde dåligt och varvade gång med löp och att hänga över banans papperskorgar. Judith gick ned på ett mänskligare tempo som jag kunde hänga på och få draghjälp av.

Jag kastade en blick på resultatmonitorn vid rundningen. Kände på mig att jag och Jan-Erik borde ligga ganska lika efter Anders Tysk i RM. Det gjorde vi och ohotade dessutom. Garanterad pallplats alltså och jag hade 1 km upp på Jan-Erik. Tänkte att det avståndet ska jag hålla så ser det lite snyggare ut och så får jag en anledning att fokusera på något annat än att "bara" klara 200 km vilket nu kändes omöjligt att missa.

Så blev det också. De sista varven gick i lyckorus. Ivrigt påhejad passerade jag 200 km. Firade med kaffe och wienerbröd. Tog emot ovationer och sprang några ärevarv som säkrade andraplatsen i RM. Så var ett årsmål uppnått. Det kändes snarare som om jag nått ett livsmål. Når slutskottet gick för 24-timmars segnade jag ned på innerplanens mjuka varma gräs och njöt i fulla drag. 



Hmmm, här kanske vän av ordning undrar om jag inte skulle fortsätta direkt på 48-timmars andra dygn och göra ett kanonresultat där. Så blev det inte riktigt men den storyn kommer strax i avslutande del 3 som också innehåller lite analys av 24-timmarslöpet...... 

20-milajakt och -slakt, del 1

Inför 2013 har jag haft två årsmål för min löpning. På helgens Ultrafestival i Skövde fixade jag #1, att springa minst 200 km på ett 24-timmarslopp och har sedan dess gått runt med ett fånigt leende på läpparna. 

Dock var inte vägen dit helt lätt. Låt oss ta ett kliv tillbaka i historien.



I augusti 2012 åkte jag på borrelia och avstod årets ultrafestival. Vågade heller inte anmäla mig till Bislett utan bestämde mig för att långtidsplanera 2013. Fortsatt satsning på ultra förstås. 200K på 24H kändes som ett nåbart mål. Min plan för att fixa det var att addera några komponenter i träningen:

- Träna fart
- Mer och tyngre styrketräning
- Öka löpkilometrarna per vecka

Turligt nog kom jag igång redan tidigt på hösten. Jag hakade på Rundays och Nike Run clubs träningar och valde spyintervaller varje gång. Jag hängde i gymmet 3-4 ggr i veckan och lyfte tyngder tills jag blev blå i ansiktet. Jag ökade från 5 till 7 mil löpning i veckan. Utan ultratävlingar behövde jag andra formbesked. Jag sprang Haninge Trail 16,7 km i oktober och i sedan Vintermaran och Hammarby Alpin Marathon. Alla tre gick klart bättre än jag vågat hoppas på. Speciellt Vintermaran där jag pulveriserade mitt gamla PB och skrällde med 3:36. Triggad av den framgången bestämde jag mig för att addera årsmål #2 för 2013 - sub 3:30 på maran.

Med en så övertygande avslutning på 2012 kunde jag gott satsa på att nå 2013-målen redan i de första tävlingarna. Espoo 24H gick i februari och där har jag tidigare gjort bra resultat. Jag kalkylerade in fortsatt förbättring över årsskiftet och gick därför ut på ett 210 km-schema. Det funkade länge, länge och jag kände mig väldigt säker på att faktiskt lyckas när benen totalkrackade ihop vid ca 180 km och 4 timmar kvar. Torill Fonn förbarmade sig och stapplade runt med mig till 192K. Alla gratulerade och tyckte det var fantastiskt bra utom jag själv som åkte hem helförbannad.

Nåja, nytt fokus på att istället nå marathonmålet. Jag hade bokat in mig på Paris Marathon och på Vällingby Marathon, båda i april. Parismaran var ett helt fantastiskt arrangemang, ungefär som att åka sightseeingbuss mellan stans alla sevärdheter fast med löpardojjor på. Jag släppte därför tankarna på att pressa mig under 3:30 trots att jag strax före avfärd fått meddelandet att den snabba Vällingbymaran blivit inställd. Sprang istället Paris njutningsfullt och på känn och gick ändå in på 3:38.

Nästa 24H-tillfälle var Trollhättan sista helgen i juni. Formen hade fortsatt att gå uppåt. Jättelångttävlingen gav svar på tal och dessutom hade jag shoppat upp mig på ett hemligt vapen - Hokaskor. 



200K var så gott som givet. Jag lämnade ett soligt och varmt Stockholm och kom till ett grått och regntungt Trollhättan. Jag sprang på bra till midnatt då mörker och kyla fick all energi att rinna ur kroppen. Varje steg tog emot. Det gick oerhört sakta. Jag testade alla ultralöpartricks. Jag åt en stor portion av den fantastiska lasagnen som KG fixat. Jag duschade och bytte allt från topp till tå. Jag sov 20 minuter mikrosömn. Inget av detta funkade. Här satte mitt mentala stopp. Stark i köttet men svag i anden brukar man säga. Jag kröp in och upp på omklädningsrummets hårdaste bänk och sov bort chansen att göra 200 km.

Inte bra. Halva året utan att klara något av mina mål. Fast ett annat sätt att se det på var att jag hade ett helt halvår kvar, och med en formkurva som fortsatte peka stadigt uppåt. Två starka formbesked kom genom Stockholm Ultra 100K i hög värme på 10:42 och det backiga Midnattsloppet på 48 min. 

Åkte därför till Skövde Ultrafestival, anmäld till 48H men med enda målsättningen att komma längre än 200 km de första 24 timmarna som också utgjorde Riksmästerskap. Espoo-schemat skulle åter testas för 3:e gången. Någon plan för efterföljande dygn hade jag inte alls. 



Då har vi äntligen kommit fram till vad det här blogginlägget skulle handla om och det kommer strax i nästa del.....